Liss och Livet.

Varje vinter när snön är som krispigast och glittrar som allra mest ute på lägdorna hamnar jag i någon form av positiv identitetskris. Iskalla vinterdagar när solen står högt på himlen, björkarna på vår gård är täckta av snökristaller och luften luktar pudersnö är det som att inga problem i världen existerar och allt bara ligger framför mina fötter. Allting i min verklighet blir plötsligt så litet och obetydligt, och allt finns kvar att göra. Det kanske låter som stora ord eller som en klyscha, men sanningen är att jag skulle behöva lite fler sådana dagar för att inte alltid bara nöja mig med det jag har.

Jag har aldrig påstått mig vara särskilt modig. Jag tassar i pyttesmå, försiktiga cirklar runt det som är farligt och kommer aldrig nog nära för att faktiskt överkomma min rädsla. Jag är inte rädd för mörkret, jag är inte rädd för höjder, jag är inte rädd för döden, jag är inte rädd för spindlar eller ormar eller getingar, men jag är rädd för att leva ibland. Jag är rädd för att våga, att ta det där andetaget innan språnget mot allt som är okänt och skrämmande. För det finns ju alltid en mer eller mindre stor risk att jag inte kommer landa på fötterna och skrapa knäna.

Det finns Verkligheten, det finns drömmar, också finns det något där mittemellan som jag inte riktigt kan sätta ord på.

I samhället jag växte upp förändras aldrig någonting. Det är ett sådant ställe man kör igenom utan att stanna i. Om det inte är sommar och man är på husvagnssemester såklart, då svänger man in på campingen några dagar och “njuter av den fina naturen” som om man ser den vid utebadet liksom. Här sitter varje morgon samma gubbar på samma fik och dricker samma kaffe och tittar ut på det som kallas torget men egentligen är bara en parkering. Här kör varje kväll samma killar med sina volvos runt rondellerna, samlas i grupper, lägger en snus under läppen, rättar till kepsen och pratar genom nedvevade rutor på parkeringen vid det enda trafikljuset. Här har den enda krogen öppet varje lördag och samma personer hamnar alltid i bråk. Allt i den här byn är en evig deja-vu-upplevelse. Ibland är det faktiskt precis så jag vill ha det också. 

Trots att jag aldrig trott på gud har jag alltid älskat kyrkor. De höga välvda taken, de stora bilderna, ljuskronorna i taken. Kyrkor luktar på ett alldeles speciellt sätt, luften är speciell, den dallrar svagt ungefär så som luften dallrar på riktigt varma sommardagar. Att höra orgeltonerna stiga mot taket eller röster i en kör blandas och fylla ut hörnen får mig att nästan, för några sekunder, glömma att det faktiskt finns en himla massa ondska i världen också. Nej, jag tror inte på gud, men varenda gång jag befinner mig i en kyrka tror jag nog kanske på gudomlighet. 

När folk frågar varför jag inte äter kött brukar jag fråga dem varför de gör det. De flesta tycker att det är någon form av avvikande beteende jag har. De tror också att jag, eftersom jag tagit det fruktansvärt radikala beslutet att inte äta kött, spenderar min lediga tid med att släppa ut minkar och bränna scan-lastbilar. De blir också nästan förnärmade, som om mina matvanor är en förolämpning mot deras. Som om jag skulle tycka att någon som äter kött är en sämre människa än jag. Och sen handlar det liksom bara om att jag inte tycker om tanken på att äta kött. 

Det finns få saker jag tycker om så mycket som att fika med mina vänner. Det kanske inte låter så spektakulärt, men för mig är de där eftermiddagarna med en kopp kaffe och fina samtal nästan som små heliga stunder. Jag tycker inte att det krävs storslagna planer hela tiden, det räcker att sätta sig i hörnet på ett mysigt fik, titta på människorna runt omkring och dela skvaller och hemligheter med en vän. Kanske är det så att livet inte behöver vara spektakulärt och storslaget jämt och att det egentligen är de små små stunderna som räknas. 

Hösten har alltid varit min favoritårstid. Man har en anledning att ha varma koftor men slipper ändå besväret med att stappla runt i djupsnö. Allting börjar om på nytt på hösten, allting har potential att bli en “nystart”. Det blir mörkt på kvällarna igen, och oavsett hur mycket jag faktiskt gillar ljusa långa sommarnätter så föredrar jag ändå höstmörker. Jag älskar att se gula höstlöv falla. Jag älskar luften på morgonen innan frosten försvunnit från marken. Jag älskar att sitta med en kaffekopp att värma händerna på och titta ut genom fönstret på höstregnet utanför. Men framför allt tycker jag nog om att det på hösten är helt okej att vara i mitt naturliga sinnestillstånd, det vill säga lite smått bitter och deppig, utan att någon kan klaga, för det är ju faktiskt höst. 

När vi alla kom upp i den åldern att någon av vännerna (de flesta egentligen) hade körkort blev plötsligt allt så mycket bättre. Så många timmar jag suttit i nedsuttna volvo-säten, The Hives på bilstereon, tittat ut på förbipasserande granar, i sol, i regn, i snö, i mörker. Vi fyller en bil, delar på bensinen, sen åker vi sju mil enkel resa till en liten håla där det är styrdans och ett dansband som heter Jannez eller Martinez spelar. Fem mil minst får man köra genom skogen om man ska någonstans på glesbygden i Norrlands inland. Sen parkerar vi, går ett varv utanför området, kör ett varv genom byn. Kollar ifall det är något drag, det är det aldrig, så vi åker hem igen och kör ett varv i byn hemma istället som om det vore mer drag där. Det är det aldrig. Så bygger vi livet, på små krokiga inlandsvägar med doften av Wunderbaum i näsborrarna. 

Ingenting är så mycket barndomsminnen för mig som somrarna som liten. När jag sprang omkring på lägdorna, byggde kojor i det höga gräset, fångade fjärilar mellan fingrarna, satt på bryggan och doppade tårna i den kalla sjön. Jag vet att det låter överdrivet pittoreskt och idylliskt, men det är precis vad jag tänker på när jag vill tänka på något fint. Inget är eller var så heligt som de eviga sommardagarna.